Lite ur livet.

Hur kan det vara så att en endaste person kan driva en hel hög med andra människor till vansinne, bara genom att finnas till och vara så som han/hon är?
Hur orkar man med sin vardag om det enda den går ut på är att framhäva sig själv, och förminska alla andra. Hur kan man vara rakt ut elak och se sig själv i spegeln utan att skämmas. Exakt vad är det som gör att vissa tror sig vara något alldeles speciellt och dessutom hela tiden tala om just hur jävla fantastisk man är.

Hur kan jag låta en enda person, ta upp halva min tankeverksamhet, påverka mitt humör så till den milda grad att jag är däckar och surar på människor som jag egentligen tycker om? Hur kan jag vara så svag att jag påverkas av detta trampande på tårna, när jag innerst inne vet att den andra personen är den som är osäker och nervöst lagd. Varför hämmas  den annars storkäftade JAG som vanligen försöker lägga band på allt jag vräker ur mig, till en tyst, blyg och osäker individ???

Nää, nu får jag allt spotta mig i näven, sätta ner foten och tala om vart skåpet ska stå!! (Om jag vågar)