Lite ur livet.

Älskar våra dagliga promenader. Särskilt nu när de varit så härligt väder. Vi brukar knycka med oss Affie och jag tror hon gillar att gå med oss också.
Vi pratar om allt viktigt som sker i våra liv, vi planerar inför stundande evengemang, vi skrattar högt och går dubbelvikta av andnöd efter skrattanfallen vi fått av vår extremt bra humor. Måste ju va så eftersom vi skrattar så gott åt våra egna skämt. Vi har svettats och pustat, skuttat och jublat och framförallt peppat varandra varv efter varv runt åsen.
Affie som är världens mest snälla hund och som tigger kärlek så fort man stannar är ett trevligt sällskap till allt detta. Vad man dock inte kan tro om henne är det som sker när man minst anar det. Hon går där lugnt o fint precis brevid fötterna och man märker knappt att hon finns, och plötsligt skäller hon och attackerar våra händer, slänger sig på marken, biter i tårna, hoppar, ylar och håller på att dö av buslusta... 30 sekunder senare är allt över igen och hon går där som den prinsessa hon är.. och man undrar om de som hände va på riktigt eller inte....