Lite ur livet.

Idag var det 12 år sedan jag låg och svettades på förlossningen. Känns helt overkligt att tiden gått så fort. Min son föddes och plötsligt fick livet en helt annan mening, den enda meningen!

Han var så allvarligt sjuk, så nära att vända om just när han kommit. Att inte veta, aldrig våga tro att han skulle bli frisk. Att göra sig beredd på det värsta. Att se sitt barn så sjuk, känna sig så förtvivlat hjälplös.. de önskar jag ingen!

När han sedan kom tillbaka efter operationen. När han gav ifrån sig sitt första ljud, den dagen han slog upp sina ögon.  När vi faktiskt fick åka hem, och han var med oss. När vi började våra liv tillsammans, och verkligen förstod vad det innebär att leva. 

Jag har aldrig varit så lycklig som då, och jag har aldrig känt sådan sorg som då! För trots att mitt barn överlevde, är det en sorg att gå igenom någon sådant här, man känner sorg över de barn som inte överlever, man känner sorg över att ha insett att livet inte är självklart, sorg över att man vet, att hur gärna man än vill, kan man inte styra över liv och död- inte ens när det gäller sina egna barn.

Min son är den absolut klokaste, vänligaste och mest omtänksamma människa jag känner. Han är så mjuk och så otroligt hjälpsam. Han är en filosof och en poet. Han målar fantastiska tavlor och skriver hjärtslitande dikter om ljus och mörker. Han slösar med kärlek och ställer alltid upp för sina närmaste. Han är blödig och förstående. Har så lätt till både skratt och gråt. Han blir rörd av vackra ord och förtvivlad när någon far illa. Jag är så otroligt stolt över denna härliga kille.