Lite ur livet.

Har inte skrivit på länge, har inte gjort särskilt mycket alls faktiskt.

Hemma och sjukskriven, stressreaktion. Så kan det gå. Trodde aldrig att det skulle hända mig. Jag som är så lugn och ostressad.. TJENA! 

Det är kanske det som är felet, alla förväntar sig att jag ska vara lugn och jag kan verka så på utsidan, men innom mig kan det koka av känslor, och hjärtklappning.

 

Efter några anfall med skyhög puls och tryck i bröst/huvud som inte visade sig vara hjärnblödning eller hjärtinfarkt så blev jag sjukskriven. Har haft för mycket bakom mig i livet som (eftersom jag inte tagit tag i det direkt) låst sig fast i kropp och själ.. puttats undan längst bak och inte ha varit något jag vill tänka på. men alla de där känslorna har väl tröttnat på att bli ignorerade och mitt "JAG" har slutat vilja vara så förbannat duktig hela tiden.

Ja menar, varför ska jag alltid orka, alltid va stark, alltid harkla mig när jag är som mest förbannad eller ledsen och sedan vända och gå där ifrån för att slippa ta en konflikt. Varför ska jag försöka rädda andra som mår dåligt, grubbla mig sömnlös över andras problem och hitta lösningar på det och helt glömma mig själv.

 

Nej, nu är det hög tid för mig att vara modig! Till och med så modig att jag vågat bryta ihop. Jag erkänner: Jag är trött, så förbaskat trött. Jag har ont och jag kan inte sova och jag hatar denna sjukdom som tär på min kropp. Jag orkar inte stå en hel dag på jobbet, jag orkar inte sitta still för det gör så jäkla ont i knäna. När jag sover vaknar jag ofta av att täcket känns som betong mot huden och min axel har hoppat ur, och armen ligger brevid mig som en tung slapp värdelös tingest som måste lyftas upp och "knakas" i rätt läge igen. Det heter EDS http://youtu.be/0TWLB24fVJk

Jag har ett stressigt jobb, stort ansvar och svåra beslut som ska fattas. Jag älskar mitt jobb, och jag tycker det är förbaskat kul att vara chef. Men inte just nu, för när man inte orkar med sig själv, orkar man inte va en bra arbetskamrat heller. Och att erkänna först för mig själv, sen för mina anhöriga och till sist mina arbetskamrater att jag känt mig slut, är det svåraste jag gjort. Att känna sig så värdelös och dålig, att inte orka. vilken skam!

 

Nu börjar jag må bättre. Jag smider planer. Sätter upp mål, glädjer mig över att snart börja arbeta igen. Saknar mina kompisar på jobbet. Är gladare och orkar ha roligt. Bakar och sjunger.. det jag älskar att göra men inte har orkat eller haft tid med på ett tag,

Nu tänker jag ta revanch, jag har släppt ut allt det gamla jobbiga och tråkiga som gnagt i mig. Nu ska jag fylla mitt liv med nya, spännande saker istället och skratta högt varje dag. och jag tänker inte, aldrig mer låta någon få mig att tro att jag är svag. För det kräver enormt mycket styrka att orka bryta ihop!